Sökresultat

Regeringen har valt att starta omprövningar av vattenkraften först och reda ut konsekvenserna i efterhand, skriver Gustaf Hellström, ordförande, Svensk vattenkraftförening. Uppdraget till Havs- och vattenmyndigheten angående vattenkraften skjuts fram vilket leder till att kraftverksägare tvingas fatta beslut om investeringar, miljöåtgärder och ibland nedläggning utan att veta vilka krav som i slutändan kommer att ställas. Läs hela artikeln här !

Om Sverige menar allvar med att både värna miljön och upprätthålla rättsstatens principer måste en ny politik tas fram som värnar den småskaliga vattenkraften på landsbygden, skriver Magnus Edvinsson, ordförande Alsteråns Kraftverksförening, i en debattartikel som du kan läsa här .

En särskild utredare ska se över hur de EU-rättsliga kraven på kvaliteten på ytvatten som utgör en del av eller påverkar vattenmiljön i ett Natura 2000område kan genomföras på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag. Läs mer här !

Är det förenligt med miljöbalkens 1 kap. 1 §  1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, att myndigheterna driver enskilda människor till ohälsa? Läs hur det går till här !

Det är rubriken på motion 2025/26:1484 till Riksdagen författad av Magnus Jacobsson (KD), Kjell-Arne Ottosson (KD) och Camilla Brodin (KD). Läs motionen här !

Det är dags att inse konsekvenserna. Vi vill göra något bra ännu bättre! Det finns gott om lyckade exempel att lära av. Lyssna på radioinslaget här !

Vattenförvaltning ur alla aspekter Samhällets vattenresurser– hur kan vi använda dem bättre? Länk  till mötet. Passcode: n5cz8C7= kopiera koden och klistra in den när du har öppnat länken.

Föreningen arrangerar en programpunkt enligt denna länk . Underlaget är budskapet  till politiken. Välkomna!

År 2007 gavs tillstånd att bygga ett vattenkraftverk i Schwarze Sulm, Österrike.Detta ogillandes av bl.a. EU-kommissionen som 2014 drog Österrike inför EU-domstolen. Den 4 maj 2016 konstaterade domstolen att: Det ska vidare understrykas att byggnationen av ett sådant vattenkraftverk som det som avses i det omtvistade projektet faktiskt kan omfattas av ett allmänintresse av större vikt och utgöra undantag från icke-försämringskravet. I förevarande mål har domstolen bedömt huruvida det omtvistade projektet kan medföra en försämring av ytvattenstatusen i Schwarze Sulm, och, för det fall denna fråga besvaras jakande, huruvida en sådan försämring kan omfattas av det undantag från förbudet mot försämring, som anges i artikel 4.7 i direktiv 2000/60. I sitt svar på den första formella underrättelsen bestred Republiken Österrike inte att genomförandet av det omtvistade projektet medförde en försämring av ytvattenstatusen i Schwarze Sulm. Däremot hänvisade Österrike till undantaget från förbudet mot försämring, i artikel 4.7 c i direktiv 2000/60, och gjorde gällande att det fanns ett allmänintresse av större vikt att i större utsträckning använda förnybara energikällor, såsom vattenkraft. Som argument för att det omtvistade projektet uppfyller kraven i artikel 4.7 i direktiv 2000/60 har Republiken Österrike gjort gällande att byggandet av ett vattenkraftverk i Schwarze Sulm har som mål att utveckla förnybara energikällor. Kommissionen anser emellertid att Republiken Österrike, genom att ange ett sådant argument, enbart har anfört att produktionen av förnybar energi generellt sett svarar mot ett allmänintresse av större vikt, utan att därvid ange huruvida det omtvistade projektet borde omfattas av undantaget från principen om förbud mot försämring. I detta avseende konstaterar domstolen inledningsvis att det andra kravet som redovisas i punkt 66 ovan är klart uppfyllt i förevarande fall, tvärtemot vad kommissionen har anfört. I 2007 års beslut anges nämligen en detaljerad lista över skäl till det omtvistade projektet, projektets konsekvenser för miljön och projektets påstådda fördelar. Det ska vidare understrykas att byggnationen av ett sådant vattenkraftverk som det som avses i det omtvistade projektet faktiskt kan omfattas av ett allmänintresse av större vikt. Artikel 4.7 i direktiv 2000/60 har följande lydelse: ˮMedlemsstaterna gör sig inte skyldiga till överträdelse av detta direktiv i följande fall: om god grundvattenstatus, god ekologisk status eller, i förekommande fall, god ekologisk potential inte uppnås eller försämring av statusen hos en yt- eller grundvattenförekomst inte förebyggs, och detta är en följd av nya modifieringar i en ytvattenförekomsts fysiska karakteristika eller förändringar i nivån hos grundvattenförekomster, eller om en försämring från hög status till god status hos en ytvattenförekomst inte förebyggs och detta är en följd av nya hållbara mänskliga utvecklingsverksamheter, och om samtliga följande villkor är uppfyllda: Alla genomförbara åtgärder vidtas för att mildra de negativa konsekvenserna för vattenförekomstens status. Skälen för ändringarna anges särskilt och förklaras i den förvaltningsplan för avrinningsdistriktet som krävs enligt artikel 13 och målen ses över vart sjätte år. Skälen för dessa modifieringar eller förändringar är ett allmänintresse av större vikt, och/eller fördelarna för miljön och samhället med att uppnå målen enligt punkt 1 uppväger inte fördelarna med de nya modifieringarna eller förändringarna för människors hälsa, för vidmakthållandet av människors säkerhet eller för en hållbar utveckling. De nyttiga mål som dessa modifieringar eller förändringar av vattenförekomsten skall medföra kan, av tekniska skäl eller på grund av orimliga kostnader, inte uppnås på något annat sätt som skulle vara ett betydligt bättre alternativ för miljön.ˮ Undantag i Sverige? I en analys av Wesedomen (Svensk Vattenkraft nr 1/2016) betonar Magnus Fröberg och Ulf Bjällås hur viktigt det är att en undantagsbestämmelse enligt artikel 4.7 införs i svensk lag: En undantagsregel bör införas i miljöbalken för att klargöra under vilka förhållanden som man får äventyra att god status uppnås och tillåta en statusförsämring. Undantagsregeln kan utformas utifrån 4 kap. 11 § förordningen om förvaltning av vattenmiljön. Kriterierna för att tillåta en försämring och därigenom äventyra att miljömålet om god status inte uppnås bör vara att: alla genomförbara åtgärder vidtas för att mildra konsekvenserna för vattenförekomstens status, förändringarna utgör ett allmänintresse av större vikt, eller att fördelarna med att uppnå målen för miljön och samhället inte överstiger fördelarna som de nya förändringarna medför eller att förändringarna behövs för människors hälsa eller en hållbar utveckling, och syftet med verksamheten eller åtgärden, på grund av tekniska skäl eller med hänsyn till orimliga kostnader, inte kan uppnås på något annat sätt som skulle vara betydligt bättre för miljön. Det är oklart om kravet på icke-försämring ska tillämpas i Sverige innan den svenska lagstiftningen har ändrats genom att direktivet ges direkt effekt eller genom en s.k. direktivkonform tolkning av ramdirektivet för vatten. Gunvor Axelsson Du kan ladda hem domen här !

Omprövningarna för moderna miljövillkor har sedan dessa processer inleddes kantats av en rad svårigheter. Samverkan har visat sig inte fungera på det sätt som det får anses att lagstiftaren har avsett, kraven på underlag och utredningar har visat sig vara klart mera omfattande än vad man kunnat tro på förhand och frågan om hur miljöanpassningar ska kunna göras utan att äventyra kraftverkens fortsatta existens har visat sig mycket svårlöst. Detta är bara några exempel på alla de problem som omprövningarna har varit och är behäftade med. Ett av de mer frustrerande och svårhanterliga problemen i omprövningarna är frågan om s.k. äldre rättigheter och deras möjlighet till omprövning för moderna miljövillkor. Med äldre rättigheter avses de typer av rättigheter som omfattas av 5 a § lagen om införande av miljöbalken. Man brukar i dagligt tal referera till dessa äldre rättigheter som urminnes hävd, privilegiebrev eller häradsdom. Men begreppet rymmer i grunden alla former av rättigheter som kan anses omfattas av aktuell paragraf som i sin tur hänvisar till 2 kap. 41§ äldre vattenlagen. Och sistnämnda paragraf innehåller inte några egentliga begränsningar utan alla former av äldre rättigheter som kan visas kan utgöra grund för pågående vattenverksamhet. Frågan om de äldre rättigheterna och särskilt den variant som kallas för urminnes hävd var inför starten av omprövningarna för moderna miljövillkor en stor fråga. Domstolarna hade fram till lagändringarna år 2019 i ett stort antal mål kommit att hantera framförallt urminnes hävd men även andra äldre rättigheter och i många av dessa mål gjordes bedömningen att en urminnes hävd inte var detsamma som eller likvärdigt med ett tillstånd meddelat enligt miljöbalkens regler. Det ansågs vid denna tidpunkt som att det förelåg så pass stora skillnader vid en jämförelse mellan en urminnes hävd och ett tillstånd enligt miljöbalken att om en vattenverksamhet enbart bedrevs med grund i en urminnes hävd så kunde det föreligga skäl för en länsstyrelse att förelägga en kraftverksägare att söka tillstånd för fortsatt verksamhet eller för utrivning. Undertecknad har länge hävdat med emfas att denna syn på de äldre rättigheterna var något som lagstiftaren inte delade och att i arbetet med 2019 års regler som gäller omprövningarna för moderna miljövillkor så var det lagstiftarens utgångspunkt att omprövningarna skulle vara möjliga att göra även med grund enbart i urminnes hävd. Denna utgångspunkt kom att leda till införandet av 5 a § lagen om införande av miljöbalken. Att lagstiftaren i och med denna ändring avsåg att slutligen avsluta diskussionerna om de äldre rättigheternas rättskraft har jag länge ansett är tydligt i och med vissa delar av propositionen (prop. 2017/18:243 s. 110) och uttalanden i Civilutskottets betänkande (2017/18:CU31 s. 18). Kombinationen av de två bakgrundsmaterialen till 5 a § lagen om införande av miljöbalken ansåg jag gav svaret att alla äldre rättigheter kan utgöra grund för en omprövning för moderna miljövillkor. Trots detta i mitt tycke mycket tydliga uttalanden från lagstiftaren så kom dock omprövningarna för moderna miljövillkor där äldre rättighet föreligger att stöta på patrull förhållandevis omgående. I en rad mål i de två första prövningsomgångarna har domstolarna, antingen på egen hand eller efter yttranden från länsstyrelserna och/eller Kammarkollegiet, ställt förelägganden mot den sökande kraftverksägaren som kan sägas gå ut på följande: ”Bevisa att den äldre rättigheten inte bara omfattar en rätt att dämma vatten utan även en rätt att avleda vatten från dammen in till en turbin för att där kunna nyttja kraften i vattnet för att kunna producera vattenkraftsel”. Problemet med denna frågeställning är så klart uppenbar, det går inte att föra bevisning om saken eftersom fakta är att all dämning som har stöd i en urminnes hävd har pågått längre än det har funnits turbiner och generatorer. Därmed uppstår den form av juridisk rundgång som har lett till alla de avvisningar som har skett av ansökningar i landet, domstolarna anser sig behöva information från sökanden som inte existerar. Det juridiska läget och de tolkningar som har gjorts av domstolarna har lett fram till slutsatser som kanske främst finns preciserade i domen i målet M 332-22 vid MD Vänersborg och domens mest centrala del i domskälen anger följande: ”Den verksamhet som i dag bedrivs vid vattenkraftverket torde enligt domstolens mening uppvisa påtagliga skillnader jämfört med den vattenverksamhet som bedrevs vid den tid då urminnes hävd kunnat uppstå (alltså 1882 eller tidigare). Den sannolikt mera intermittenta vattenbortledningen för kvarndrift torde ha ersatts av en mer kontinuerlig vattenbortledning över dygnet för elkraftsproduktion. Även om intagskanalen skulle vara väl dimensionerad i förhållande till kraftverkets slukförmåga torde avledningen av vatten till turbinerna i dagsläget sannolikt vara av större omfattning och längre varaktighet än tidigare, vilket ofrånkomligen medför konsekvenser för den ca 300 m långa naturfåran. Därtill så har någon kontinuerlig vattenbortledningen inte skett oavbrutet sedan vid den tid då urminnes hävd kunnat uppstå, inte minst med hänsyn till det uppehåll som åtminstone skett från 70-talet och fram tills kraftverket återstartades 2001. Under alla förhållanden anser domstolen att Sökanden inte har visat att pågående vattenbortledning har stöd av urminnes hävd”. Därefter har en del andra avgöranden kommit från Mark- och miljööverdomstolen som till viss del pekar i annan riktning än avgörandet från MD Vänersborg. Detta har tidigare berörts i artiklar från min sida och handlar dels om de avgöranden som kom i slutet av mars 2024 som innebar att MÖD återförvisade ett antal mål som omfattade avvisningar från mark- och miljödomstolarna och dels det avgörande som kom i maj 2024 som gäller en anläggning där länsstyrelsen krävt tillståndsansökan trots att anläggningen är med i NAP. Avgörandena från MÖD har varit steg i rätt riktning för de verksamhetsutövare som har äldre rättigheter som grund för sin verksamhet. Men det som har saknats är avgöranden som på ett mera handfast sätt faktiskt säger att det går att ompröva en anläggning med äldre rättigheter och att övergången till generering av el inte har någon betydelse för möjligheten till omprövning. Kort sagt, det har fortsatt varit möjligt för en domstol att kunna komma till de slutsatser som MD Vänersborg kom till i ovanstående angivna mål. Det är mot denna bakgrund som avgörandet från Högsta domstolen som den 5 december 2024 i målet T 385-23 ska bedömas eftersom HD i detta fall hade att bedöma frågan om det är möjligt att ompröva en anläggning som har urminnes hävd som grund för dagens verksamhet. Som tillkommande faktor i det aktuella målet så gäller också att det aktuella kraftverket inte var i produktion på grund av ett föreläggande från länsstyrelsen om att upphöra med avledningen av vatten för produktion av vattenkraftsel. Föreläggandet hade medfört att kraftverket stod stil med sin produktion sedan är maj 2015. HD kom i målet att meddela prövningstillstånd när det gäller frågan om den aktuella anläggningen kan omfattas av regeln i 5 a § lagen om införande av miljöbalken trots att produktion vid kraftverket inte har pågått sedan den aktuella regeln infördes d.v.s. den 1 januari 2019. HD:s domar ser lite annorlunda ut jämfört med många andra domstolar på så sätt att de innehåller numrerade stycken. Det är därför lätt att när man hänvisar till olika delar av en dom klargöra vad i ett avgörande man anser är intressant i och med numreringen. I den nu aktuella domen så anser jag att det man först behöver ta del av i domen är avsnitt 10. Detta stycke är enligt min uppfattning intressant eftersom HD här klargör syftet med införandet av 5 a § lagen om införande av miljöbalken: ”Syftet med förtydligandet är att de verksamheter som i dag bedrivs med stöd av sådana äldre rättigheter inte ska behöva tillståndsprövas som om verksamheterna ännu inte hade påbörjats. I stället ska verksamheterna komma in i ett system där den äldre rättigheten synliggörs och erkänns. Rätten att bedriva verksamheten ska i sådana fall anses ha samma rättskraft som ett tillstånd som tillkommit genom ett beslut eller en dom enligt miljöbalken”. Den nu aktuella delen av domen klargör vissa utgångspunkter som HD har beaktat vid sin bedömning. Dessa utgångspunkter är sedan viktiga att ha med sig när man kommer till styckena 11 till 13 som enligt min uppfattning är de mest centrala delarna av domen och de som ger klarhet på ett sätt som saknats sedan tidigare: ”Rättsinstitutet urminnes hävd är numera avskaffat. Äldre rättigheter som har tillkommit genom urminnes hävd består emellertid fortfarande. För att en verksamhet vid tillämpningen av 5 a § ska anses bedrivas i enlighet med en urminnes hävd krävs enligt förarbetena att den ska ha påbörjats senast i början av 1880-talet. (Se prop. 2017/18:243 s. 236 och ”Girjasdomen” NJA 2020 s. 3 p. 135 och 140.) Vattenverksamhet kan anses vara bedriven enligt urminnes hävd även om den teknik som används för att utvinna vattenkraft har förändrats över tid (jfr a. bet. s. 18 f.). Att t.ex. turbiner för elproduktion installerats vid ett senare tillfälle i en äldre vattenverksamhet behöver alltså inte innebära att verksamheten inte längre bedrivs enligt en urminnes hävd. För att redan etablerad urminnes hävd ska upphöra att gälla krävs antingen att rättighetsinnehavaren efterger sin rätt eller att rättigheten utsläcks genom lagstiftning eller expropriation. Såväl ett eftergivande som ett utsläckande måste vara tydligt och definitivt. (Se ”Girjasdomen” p. 215.) ” Det vi har att göra med i dessa tre stycken i HD:s dom är troligen slutet för de grundteser som den tidigare nämnda domen från MD Vänersborg vilar på. För det som här klargörs av HD är att urminnes hävd har sitt bestånd oavsett om sättet att nyttja kraften har ändrats, detta påverkar inte den urminnes hävdens bestånd. Istället gäller att en urminnes hävd endast upphör genom antingen eftergivande, d.v.s. ett klargörande av att man inte längre anser sig ha den rätt som annars följer med urminnes hävd, eller genom expropriation. Det sistnämnda är således åtgärder som regleras i eller har sitt ursprung i expropriationslagen. Båda dessa åtgärder måste dock vara tydliga och definitiva annars består den urminnes hävden fortsatt. De nu aktuella slutsatserna ska därefter finns i minnet när man ser till hur man ska bedöma länsstyrelsens beslut om att upphöra med avledandet av vatten till turbin. För denna åtgärd, klargör HD, har inte samma verkan som ett återkallande av ett tillstånd. Detta eftersom det är frågan om ett beslut baserat på 26 kap. 9 § miljöbalken som är en regel som handlar om tillsyn. Slutklämmen i detta resonemang, som finns i punkten 16, är av särskilt intresse: ”En tillsynsmyndighets bedömning att en verksamhet bedrivs utan ett tillstånd eller en med tillstånd jämställd rättighet är således inte bindande för domstolen när den i ett annat sammanhang prövar den frågan. I stället ska domstolen då förutsättningslöst pröva tillståndets eller rättighetens existens”. Sedan slutför HD sitt resonemang i punkten 17 där följande citat kan hämtas: ”Enligt övergångsbestämmelserna till lagändringen om moderna miljövillkor för tillståndspliktig vattenverksamhet för produktion av vattenkraftsel ska äldre bestämmelser fortfarande gälla för handläggningen och prövningen av mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet (se SFS 2018:1407). Om ett föreläggande har fått laga kraft före lagändringarnas ikraftträdande är det ärendet avslutat, och det träffas alltså inte av övergångsbestämmelserna. Handlar föreläggandet om att söka tillstånd för något som inte längre kräver en tillståndsansökan, har föreläggandet därmed förlorat sin betydelse”. De grundläggande slutsatser och förutsättningar som HD redogjort för i domen leder sedan fram till bedömningen i det aktuella målet att det faktum att förbud om avledning av vatten till turbin fattats och sedan även efterlevts saknar betydelse. Stoppet i produktion påverkar inte urminnes hävden och dess bestånd, rättigheten kvarstår och kan utgöra grund för en talan om omprövning för moderna miljövillkor. I och med att MÖD hade undanröjt Mark- och miljödomstolens dom och återförvisat målet till MD för fortsatt prövning så behöver konsekvensen av HD:s slutsatser hanteras på så sätt att målet återförvisas till Mark- och miljööverdomstolen igen. Detta så att MÖD kan hantera de övriga yrkanden som fanns i målet. Avgörandet som HD nu har kommit med bringar således klarhet i en rad frågeställningar som har lett till de många avvisningar som skett under de senaste två åren. Tillsammans med övriga avgöranden från MÖD torde det alltså överlag inte vara möjligt för en mark- och miljödomstol att annat än i mycket ovanliga undantagsfall avvisa en ansökan om omprövning för moderna miljövillkor som utgår från urminnes hävd. Detsamma gäller troligen övriga varianter av äldre rättigheter. Avgörandet från HD klargör även att det finns ett bestånd, en robusthet i urminnes hävd som gör att rättigheten inte påverkas av beslut från en länsstyrelse. Det är i denna delfråga särskilt intressant att HD hänvisar till den s.k. Giriasdomen som handlar om samernas rätt till småviltsjakt och fiske. Dessa rättigheter baseras också på urminnes hävd och när nu HD drar paralleller till dessa bedömningar så får det anses har klarlagts att en urminnes hävd har ett högt mått av beständighet som endast i mycket speciella och tydliga fall kan upphöra att gälla. Därmed ser vi troligen slutet på en av de mest segdragna och frustrerande frågeställningarna inom omprövningarna för moderna miljövillkor och som överlag har sysselsatt domstolarna på ett eller annat sedan början av 2010-talet. Många är de kraftverksägare som har fått utstå kostnader, problem och sömnlösa nätter på grund av tolkningarna av rättskraften i en urminnes hävd. Det är verkligen på tiden att denna fråga kan läggas till handlingarna och det är bara att hoppas att HD:s avgörande nu leder till att de tidigare synsätt som rått i frågan slutligen har förpassats till den historiska skräphögen där de hör hemma. Men, och detta är ett stort men, HD:s avgörande löser på inget sätt alla andra problem som finns kopplade till omprövningarna för moderna miljövillkor. Det finns en rad mycket stora problem som kvarstår för att omprövningarna ska löpa på det sätt som lagstiftaren hoppades på när systemet infördes. Problem som handlar om miljökvalitetsnormer för vatten, bedömningen av bästa möjliga teknik, fondens paus i utbetalningarna, den ej fungerande samverkan m.m. löses inte av HD:s dom. För dessa frågor kvarstår fortsatt ett stort och genomgripande behov av reformer och det är de folkvalda i riksdagen som måste göra allt som står i deras makt för att säkerställa skäliga och rimliga processer för landets kraftverksägare när omprövningarna ska genomföras. För SVAF, Viktor Falkenström

Myndigheternas fokus i tillståndsfrågor har förskjutits från att angripa urminnes hävd till att istället hänvisa till Natura 2000-regler. Det skriver Johan Hillström, ordförande för Västsvensk Vattenkraftförening. Ett tydligt exempel är Knobesholms vattenkraftverk där länsstyrelsen ifrågasatt en befintlig vattenverksamhet med hänvisning till Natura 2000, trots att verksamheten varit oförändrad under lång tid, skriver han. Läs Johans artikel här !

DOMSLUT Högsta domstolen förklarar att verksamheten vid Gäddeviksås kvarn kan omfattas av en sådan särskild rättighet som avses i 5 a § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken, trots att verksamheten vid ikraftträdandet av bestämmelsen omfattades av ett lagakraftvunnet och gällande förbud. - Därmed borde all diskussion med tillsynsmyndigheten om urminnes hävd och äldre rättigheter kunna avslutas, säger Jan Åke Jacobson som biträtt klagande och hans ombud. Läs Högsta Domstolens pressmedelande här ! Läs domen här !